Slaget på Åsunden år 1520

Trots att den danska drottningen Margareta i slutet av 1300-talet haft storslagna avsikter att förena de nordiska rikena och göra dem starkare tillsammans hade unionen från början slitits isär av starka krafter.

Under långa perioder hade Sverige brutit sig ur unionen, vilket kung Kristian II försökte ändra på när han kom till makten i Danmark och Norge.

Motståndet mot honom leddes av aristokraten Sten Sture den yngre, som hade gjort sig till riksföreståndare över Sverige med Finland.

Kristian II hade efter giftermål med en habsburgsk/österrikisk prinsessa fått en annan möjlighet att sätta ekonomiskt tryck bakom sina politiska planer. Han extrabeskattade också Norge, höjde Öresundstullen och la beslag på kyrkans avlatspengar för att utrusta en stark armé. Den bestod av professionella soldater, rekryterade i Frankrike och det tysk-romerska riket, men också våldsverkare från fängelser i Skottland som blev benådade för att slåss i Kristians armé. Dessutom förde armén med sig sex kanoner.

Vid denna tiden var landskapen Skåne och Halland en del av Danmark.

Slaget på Åsundens is

Vid nyåret 1520 fick Otto Krumpen befälet över Kristian II:s armé när den samlades i Halmstad. Den marscherade norrut mot Falkenberg och vidare upp genom landet i Ätrans dalgång.  Även om vinterfälttåg var ovanliga vid den här tiden på grund av svårigheter att få fram mat så innebar kylan att det var enklare att färdas snabbt för en stor armé. Nu var floder, sjöar och träsk frusna och över marken låg ett snötäcke som gjorde kanonerna enklare att dra fram på slädar.

Så snart Sten Sture den yngre fick höra talas om att Otto Krumpens armé var på väg började han utrusta en armé bestående främst av bönder med liten stridserfarenhet.

Hans plan verkar ha varit att försöka möta Kristians trupper så långt från Stockholm som möjligt, och det verkar som att han ville ha ett avgörande för han förberedde sig för att möta Otto Krumpens armé på Åsundens is, förmodligen på ett av sjöns smalaste ställen nära den plats som numera kallas Skottek. Där gjorde de höga bergssidorna att man kunde tvinga sina motståndare till konfrontation ute på isen eftersom det inte fanns någon annan väg om de ville fortsätta norrut mot huvudstaden.

Sten Sture den yngre lät förbereda försvaret genom att bygga bråtar, enkla befästningsanordningar av nedhuggna träd, ute på isen, och han lät hugga upp vakar för att försvåra fiendens frammarsch.

Den svenska armen bestod av ca 6000-7000 man och den danska av ca 10 000 man.

Ett svårt slag

Den 19 januari 1520 kom Otto Krumpens armé tågande. Nästan omedelbart inträffade ett svårt slag för Sten Sture den yngres bondearmé. En av deltagarna i striden på Otto Krumpens sida har gett oss det enda kända direkta vittnesmålet från striden. Han berättar att en av de första kanonkulorna som avlossades från Otto Krumpens sida träffade Sten Sture den yngre ungefär en halv hand under höger knä. Riksföreståndarens ben slets av och svårt sårad föll han av hästen som dukade under av träffen.

Sten Sture den yngre fördes iväg från striderna och lades på en släde som man snabbt satte av med mot Stockholm för att försöka få läkarhjälp.

Under tiden föll bondearméns stridsledning samman och det blev kaos av slaget på Åsunden bara kort efter att striderna börjat. Otto Krumpens professionella soldater och kanoner hade fällt avgörandet, den svenska bondearmén splittrades och bönderna flydde mot skogarna eller hem för att försöka rädda sina gårdar.

Upptakten till Stockholms blodbad

Otto Krumpens väg mot Stockholm var nu öppen. De tyska, franska och skotska legoknektarna i hans armé brände ner städerna Bogesund (numera Ulricehamn), Falköping, Skövde och Skara på vägen norrut.

Den 3 februari avled Sten Sture den yngre i sin släde på Mälarens is utanför Strängnäs.

Striderna som följde handlade om att försöka försvara Stockholm mot Kristian II:s trupper, men i september blev Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna tvingad att öppna Stockholms portar för fienden.

I november 1520 kröntes Kristian II och den nordiska unionen var återupprättad, men den blev inte långvarig. I efterspelet av kröningen började anklagelserna mot de som varit lojala mot Sten Sture den yngre hagla, och följden blev det i historieböckerna bekanta Stockholms blodbad, en politisk och ekonomisk uppgörelse med den elit som försvarat riksföreståndarens sida mot unionen. Kort senare bröt det ut uppror i både Sverige-Finland och Danmark-Norge som till sist fick unionen att falla samman.

Minnesstenen vid Skotteksgården restes 1914 till minne av drabbningen på Åsundens is.

Publicerat av Sofia Carlenberg den 24 oktober 2022, senast ändrad den 25 oktober 2022 av Rebecca Berndes